Du ska sluta som OFRs ordförande, varför då?

– Jag har ju fyllt 68 och 45 år på olika fackliga uppdrag kan väl anses tillräckligt.

Du var en av arkitekterna bakom OFRs bildande, kan du berätta?

– Förhandlingssystemen på det offentliga området var förr starkt centraliserade. De avgörande besluten togs i kartellerna, inte i förbunden där de enskilda medlemmarna är organiserade. Kraven på ökat medlemsinflytande, och den decentraliserade och mer verksamhetsanpassade lönebildningen, krävde en förändring. Vi som ville ha en ny ordning ansåg att förhandlingsrätten borde ligga hos förbunden. Samverkan dem emellan borde bygga på frivillighet inte på tvång.

Är det något du åstadkommit under de här tolv åren som ordförande som du är speciellt stolt över?

– Vi har lyckats bygga en organisation och förhandla fram huvudavtal i linje med de idéer vi hade från början. Det har skett både under min tid som ordförande i Lärarförbundet och OFR. Det har visat sig att när förbunden behåller sin självständighet och inte tvingas till beslut som saknar medlemmarnas stöd, har samverkan istället kunnat vidgas – både mellan det kommunala och statliga området och över centralorganisationsgränserna. OFR har idag medlemsförbund både i TCO och SACO och över hela den offentliga sektorn. Det gör också att vi är den fackliga organisation som representerar flest medlemmar på både den kommunala och statliga sidan.

– Genom att OFRs förbundsområden bär förhandlingsrätten har förbunden kunnat föra löneförhandlingar mer branschanpassade. Där alla valt att samverka genom OFR, somsenast i de kommunala pensionsförhandlingarna, har den breda enigheten gett styrka.

Vad tänker du om fackets framtid?

– Människor kommer alltid ha behov av att gå samman för att hävda sina intressen på arbetsplatsen och i samhällslivet. Men de fackliga organisationerna måste vara lyhörda och utveckla sitt arbete efter förändringar i omvärlden. OFR är ett resultat av en sådan process och vi har varit flexibla och förändrat vår organisation när nya förbund sökt sig till gemenskapen. Så måste förbunden fortsätta.

– Det gäller också centralorganisationerna. Kan t ex TCO och SACO se en gemensam framtid tar man en ledande roll på arbetsmarknaden.

Vad ska du ägna dig åt nu?

– Jag får väl återuppta det arbete jag startade på Konstfack en gång i tiden och ta upp min pensel igen. En del andra uppdrag kommer jag också att ha både på det fackliga området och inom konstens värld.

 

Christer Romilson blev ordförande för OFR 2001. Innan dess var han ordförande för Lärarförbundet.