Vidareutbildning och kompetensutveckling – guldkorn för studiefinansiering från samtiden och det förflutna

I en intervju med Svenskt Näringsliv resonerar socialminister Annika Strandhäll om framtidens utmaningar på arbetsmarknaden och slår fast att ett mer flexibelt och hållbart arbetsliv kräver ”nya möjligheter till omställning och vidareutbildning”. Behovet av åtgärder för omställning och vidareutbildning handlar dels om att kunna möta framtidens behov på arbetsmarknaden, dels om att kunna återgå i arbete efter sjukskrivning och arbetsskador, samt arbetslöshet. Det här är Annika Strandhäll inte ensam om att konstatera och det har upprepats många gånger av politiker, samhällsdebattörer med flera de senaste åren.

Vi har sett flera idéer rörande utbildningsinstitutionernas uppdrag och hur de kan förändras, men fram till den 3 juni då Arena Idé presenterade sitt förslag om Kompetenspyramiden på DN debatt, har det varit ganska tunnsått med förslag som ger individen en attraktiv och balanserad studiefinansiering vid omställning och vidareutbildning – en högst relevant fråga för att de allra flesta människor överhuvudtaget ska vilja och kunna ställa om och vidareutbilda sig.

Arena Idés förslag påminner, som namnet antyder, om pensionssystemets pyramid med en bas som finansieras med statliga medel, en påbyggnad som är kollektivavtalad och en topp som bygger på privat sparande. Basen är en solid statlig grundfinansiering som jag menar är absolut nödvändigt för att möta väntande krav på omställning och vidareutbildning. De andra delarna, den kollektivavtalade påbyggnaden och toppen med privat sparande, är sannolikt nödvändiga delar för en på sikt framgångsrik modell med stöd från arbetsmarknadens parter.

En mycket viktig aspekt av modellen är att den, såvitt jag förstår, inte kräver en annan lösning för studieledigheten än de som redan finns i studieledighetslagen. Studieledighetslagen är ur ett arbetstagarperspektiv en mycket viktig reglering för individens möjligheter att vidareutbilda sig eftersom den ger individen rätt att vara ledig från sitt arbete för studier. Med rätten följer naturligtvis ett mått av makt till arbetstagarens fördel vilket jag menar är något att värna eftersom inflytande över den egna utbildningen helt enkelt bör öka arbetstagarens motivation att vidareutbilda sig.

I skrivande stund är det stora problemet vid omställning och vidareutbildning inte möjligheterna till ledighet, utan studiefinansieringen. Det beror på att nuvarande alternativ är studiemedel med relativt låga belopp, stor lånedel, åldersgränser och begränsningar beroende på tidigare studieresultat. Sammantaget höjer det tröskeln för studier för personer mitt i arbetslivet och för personer som har en brokig studiebakgrund med t.ex. avbrutna studier i bagaget. En bättre lösning för studiefinansieringen är alltså önskvärd, men den bör naturligtvis inte skära i arbetstagarens inflytande över sin egna vidareutbildning. Det är tråkigt att konstatera att Utredningen för hållbart arbetsliv över tid föreslår just det genom utvecklingsledigheten.

Utvecklingsledigheten innebär en annan modell för vidareutbildning, och får man förmoda, även vid omställning. En utvecklingsledig person föreslås få en ersättning till samma nivå som inom arbetslöshetsförsäkringen för en period på tre till tolv månader. Jämfört med ovan skisserade modell, är en viktig skillnad att utvecklingsledigheten fråntar individen inflytande över sin vidareutbildning genom att ledigheten för vidareutbildning föreslås bli en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. I jämförelse mellan en vidareutbildning som genomförs med ledighet enligt studieledighetslagen och finansiering enligt kompetenspyramiden, ser utvecklingsledigheten kort och gott ut som ett sämre alternativ för arbetstagaren.

För kompetenspyramidens botten föreslås en försäkringsmässig ersättning/stöd med ersättningsnivåer motsvarande dagens studiestöd. Vi har haft liknande lösningar tidigare där min första tanke är det Särskilda vuxenstudiestödet, Svux, som infördes 1975 och överlevde fram till det tidiga 2000-talet. Allt var naturligtvis inte frid och fröjd med den tidens studiefinansiering för omställning och vidareutbildning, men det fanns några bra inslag som jag låter mig inspireras av och tar med mig till mina fortsatta funderingar kring hur ett nytt system kan konstrueras. Bland guldkornen i Svux har jag valt följande:

• Försäkringstanken, d.v.s. en konstruktion som bygger på att utbetalningen är en ersättning för det inkomstbortfall som uppstår vid kompetensutveckling och vidareutbildning, stärker kopplingen mellan ersättningen, arbetsmarknaden och syftet med kompetensutvecklingen och vidareutbildningen att stärka individens möjligheter på framtidens arbetsmarknad. Svux var ett sådant stöd där ersättningens storlek var relaterat till inkomsten före studiernas början och medlemskap i en arbetslöshetskassa.
• Någon form av kvalifikationstid kommer sannolikt att behövas för att ytterligare understryka kopplingen till arbetsmarknaden. För Svux var kravet fyra års förvärvsarbete vilket i en modern modell kan inkludera arbete som företagare.
• Det är rimligt att stödet innebär en prövning av studieresultat och därför precis som Svux handläggas av CSN.