fbpx

Vårt, deras och det gemensamma i arbetsmiljösystemet

Arbetsmiljösystemet som vi har är enkelt i grunden, men det har några delar som är lite komplicerade. Här kommer jag att försöka visa hur Arbetsmiljöverket (som jag i grunden gillar) just nu är på väg att försvåra för aktörer i systemet.

Men ursäkta om jag börjar lite trivialt. Arbetsmarknaden bygger, som jag ser det, på en idé om att arbetsgivare avlönar människor som i sin tur ställer upp med sin kompetens på de grundvillkor som arbete medför. Arbetsmiljölagen reglerarar detta genom att dels ställa krav som ska säkra att anställda inte körs sönder, dels sätta upp en ambition om att ”i övrigt uppnå en god arbetsmiljö”.

Planen i lagen går ut på att människor på arbetsplatser – anställda och arbetsgivarföreträdare – i möjligaste mån genom samverkan och systematik ska kunna komma ett snäpp över den ribban. Arbetsmiljön formas ofta i komplexa sammanhang och följs av beslut både i vardagen och i rum långt borta från arbetsplatsen. Därför finns krav på rapportering. För att alla perspektiv ska tas tillvara finns representation i form av skyddsombud. Deras primära uppgift är att företräda arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och verka för en god arbetsmiljö. Det finns alltså goda förutsättningar för ett perspektivrikt och organisationsgenomgripande arbetsmiljöarbete.

Så här långt häftas arbetsmiljösystemet vid den partsmodell som utgör ryggraden i den svenska modellen. Skyddsombuden ges en relativt autonom ställning och skyddas mot eventuella straff från arbetsgivaren för att man ställer anspråk. Frågor som att ge skyddsombuden förutsättningar, eller att hindra dem, blir föremål för tvist mellan parterna. Parternas roll i systemet uttrycks främst i AML 6 kap.

Det är arbetsgivaren som är skyldig att se till att arbetsmiljölagen följs, och i ett andra spår finns statens möjlighet att följa upp och ställa krav i enlighet med lagen. Arbetsmiljöverket har där två centrala, offentligrättsliga uppdrag: att precisera och förklara regler och att inspektera för att kontrollera att reglerna efterlevs.


Tittar man närmre på hur systemen hänger ihop är i alla fall mitt intryck att det haltar. Partssystemet bidrar i stor utsträckning till att upprätthålla det offentligrättsliga systemet. Däremot är den omvända trenden spretig. Det är inte lätt att förstå var Arbetsmiljöverket står just nu. Å ena sidan: De driver inspektioner i kommuner och regioner där de engagerar högsta ledningar, och de går in i bra diskussioner om hur skyddsombuden ska bli mer involverade i samband med inspektioner.

Å andra sidan gör Arbetsmiljöverket gång efter annan regeltolkningar som om de menar att skyddsombud eller samverkan inte spelar någon roll i systemet. Bland annat föreslår de nu en uppdatering av regelverket där de i allt större utsträckning talar bara med ”rättssubjektet” arbetsgivaren, (se OFRs remissvar). De verkar missa att arbetsmiljöarbetet också har ett samverkansperspektiv som går ut på att arbetsmiljöarbete bäst bedrivs i samverkan och att skyddsombud har rätt att delta i arbetet, samt rätt till kunskaper om de specifika risker som finns på arbetsplatsen. Som formuleringen är gjord så släpper Arbetsmiljöverket i sin beskrivning partssystemets roll i arbetsmiljölagen.

Nästan lika illa är Arbetsmiljöverkets syn på skyddsombudens roll i förhållande till individer. I utveckling av föreskrifterna om arbetsanpassning väljer man först att säga att skyddsombud inte har rätt att vara med och stötta individer som är i behov av arbetsanpassning, för att sedan backa och säga att ”Detta regleras inte i arbetsmiljölagstiftningen och är därför ingenting som Arbetsmiljöverket kan ställa krav på”.

Här kommer vi till den punkt där jag menar att AV missuppfattat sin roll. Som sagt ovan är det sant att Arbetsmiljöverket inte kan ställa krav på de frågor som ligger i partssystemet. Men det blir systemfel när de hänvisar till detta för att inte understödja den delen av systemet. Och det finns heller ingen anledning. I vägledningen till de tidigare föreskrifterna om arbetsanpassning och rehabilitering skrev verket att ”Arbetstagarnas företrädare i arbetsmiljöfrågor är viktiga samarbetspartners när det gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Företrädare kan vara skyddsombud eller arbetstagarnas representanter i skyddskommittén. Enligt 6 kap. 4 § arbetsmiljölagen skall skyddsombudet inom sitt skyddsområde bland annat vaka över att arbetsgivaren uppfyller kraven i 3 kap. 2 a §.” De hade gärna fått lägga till något om att konflikter på det här området ligger utanför Arbetsmiljöverkets uppgifter och löses som tvist mellan parterna.

Jag menar dessutom att Arbetsmiljöverket bryter mot sin instruktion när de inte aktivt pekar på partssystemet som arena för de delar av arbetsmiljölagen som de inte själva förfogar över. Av deras myndighetsinstruktion framgår att de ska verka för ”goda förhållanden /…/ på arbetsmarknaden och främja samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare”.

Alla lagar och alla system har sina tillkortakommanden, men jag gillar i grunden arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverket, och jag tycker att integreringen av de två systemen är snudd på genialiskt. Men just nu håller Arbetsmiljöverket på att skjuta grundskott mot hela systemet genom att inte förstå sin roll i helheten, där de båda systemen överlappar. Det leder till sämre efterlevnad och fler konflikter.

Jag hoppas och tror att vi kommer hitta rätt i denna fråga. Kanske handlar det om att vi som parter är tydligare med vad vår roll är och hur vi axlar den. Då kanske Arbetsmiljöverket i sin tur vågar vara tydligare med att hänvisa till oss och våra arenor – skyddsombudens kritiska men kreativa roll i systemet, och till arbetsmiljösamverkan som en vital process för att få hållbara arbetsmiljösystem.

27 oktober 2022

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert på OFR

 

Våra medlemsförbund

OFR består av tretton förbund som tillsammans representerar drygt 566 000 medlemmar inom offentlig sektor.