Vad är grejen med kollektivavtal?

Frågan har ställts mig av yngre människor som nyfiket och prövande vill veta mer. Det är väl ändå lagar som ger mig min pension, min lön och arbetstid? Då är det att snabbt överväga valet mellan en-minuts-pitchen och skotten i Ådalen maj 1931. Att ge en bild av ursprung, här citeras Hans Karlssons tal vid LO-kongressen 1996, fångar alltid intresset:

Tänk er ett köksbord. Runt bordet sitter fjorton smeder. Det är alla smeder i samma stad. De är upprörda över de låga lönerna. Det räcker inte till mat till barnen. Runt bordet lovar de varandra att ingen ska arbeta längre för en lön lägre än 22 öre i timmen och att ingen av dem ska arbeta på söndagar. Runt köksbordet bildar de, just då, sin första fackförening. På bordet lägger alla 25 öre i den tomma kakburken. För de förstår alla att de måste spara pengar för att stå starka om de ska kunna tvinga arbetsgivaren att acceptera deras krav. Kakburken är deras första strejkkassa. Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa. De tar ett brevpapper och skriver ned sina krav och går alla nästa dag till sina arbetsgivare och kräver att de ska skriva under deras villkor. Arbetsgivarna accepterar 20 öre i timmen och de skriver alla på. De har genomfört sin första förhandling. Och brevpappret är deras första avtal. Det är detta som är en fackförening, löftet till varandra om priset och villkoren för vårt arbete. Och insikten om att vi bara kan nå detta om alla är eniga. Och att vi tillsammans måste ha ekonomiska resurser för att kunna skydda detta löfte till varandra. Det är det, kongressdeltagare, som vi gör i facket. Vi lovar varandra.

Det fackliga löftet står tydligt; vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.

Detta är kärnan i den fackliga verksamheten och kan inte bli omodernt. Vi som dagligen förhandlar och utvecklar kollektivavtalen har anledning att återvända till det fackliga löftet och fråga oss om vi vårdar det väl. Vi har stora utmaningar att lösa i den internationella konkurrensen såväl med lönedumpning och urusla villkor för de som till exempel kommer till Sverige för att arbeta för utländska företag. Vidare innebär den pågående minimilönsdebatten i Europa att vår svenska eller snarare nordiska kollektivavtalsmodell sätts på hårt prov. Det är lätt att se att utmaningar för kollektivavtalet finns i allra högsta grad om än i annan skepnad än när smederna satt vid sitt bord.

Därför måste vi som kan förklara poängen med kollektivavtalet göra det varje gång. Låt oss göra begreppet solidaritet hett igen! Och jo, jag smyger gärna in Ådalen om jag har lyckats hålla intresset uppe ända hit.

17 mars 2022 (Kollektivavtalets dag)

Eva Fagerberg, Kanslichef/1:a ombudsman OFR