Uppdrag i balans – en friskfaktor som politiken äger

Såhär under internationella arbetsmiljöveckan skulle jag vilja komma med presenter till alla som engagerar sig för arbetsmiljön i offentlig sektor. Och det kändes ett tag som att jag kunde bära fram ett par ganska bra grejer. Tyvärr visade det sig finnas fabrikationsfel på båda. Det handlar om Tillitsdelegationens betänkande och Arbetsmiljöverkets strategi för ökat politiskt ansvarstagande runt arbetsmiljön. Förstå mig rätt – båda är bra, men de saknar båda någon förståelse för högsta ledningens inverkan på arbetsmiljön.

För att börja i en lite annan ända: ”Friskfaktorer” är ett begrepp som, på goda grunder, blivit mer och mer använt i diskussionen om arbetsmiljö. Det kan vara riktigt fruktsamt att stärka de faktorer i arbetsmiljön som gör oss friskare. Diskussionen har tagit oss bort ifrån förklaringar som bara handlar om individer, och gjort diskussionen till något djupare än fruktkorgar och gratis kaffe.

Däremot varierar det lite över tid vilka friskfaktorer som ska ”räknas”. Den lista som är vanligast i diskussioner i våra sektorer är en lista från Suntarbetsliv (här ur arbetsmiljöutbildningen) som vaskats fram mest med inspiration från forskningsprojektet ”Hälsa och framtid i kommuner och landsting”. Det projektet går i sin tur tillbaka på projektet ”Hälsa och framtid” där motsvarande studie redan gjorts i privat sektor. I båda fallen jämfördes de friskaste med de genomsnittliga – friska kommuner med genomsnittliga respektive friska med genomsnittliga företag. Resultaten är ganska lika, men det finns intressanta skillnader.

Ett område där båda studierna hittade avgörande faktorer är ledarskap. I studien i kommuner och landsting identifierade man organiseringen av styrningen som ett område, sammanfattat under rubriken ”Ledningsstrategier”. Man konstaterade bland annat att ledarskap som utövas i direktkontakt, närvarande och stödjande är kännetecknande för friskare verksamheter. Däremot såg de ingen märkbar skillnad i ledarskapspolicies. En bra praktik slår alltså ett bra papper.

Man såg heller ingen skillnad i kontakten mellan politiker och tjänstemän, men konstaterar själva att kommunerna var så lika varandra på det här området. Just detta blir betydlig mer intressant att jämföra de båda studierna med varandra. I studien i privat sektor var en av de tydliga skillnaderna mellan de friska och de genomsnittliga företagen att de förra hade ett ”närvarande och tydligt ägarskap” där både frågor om anställdas arbetssituation, kompetensutveckling och praktiska möjlighet att gå i mål med uppdraget är viktiga frågor. Min lite krassa misstanke är att anledningen till att man inte ser skillnader mellan verksamheter i detta avseende i offentlig sektor är att dessa frågor är nästan lika frånvarande i planprocessen vart man än tittar.

Arbetsmiljöverkets strategi
Därför är jag glad över att Arbetsmiljöverket har en pågående ”Strategi för tillsyn av systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM) på hög nivå inom kommun och landsting/region”. Den består dels av en informationssatsning, i år i kommunerna, nästa år i regionerna, dels av en inspektion av den årliga uppföljningen av SAM. Verket riktar sin tillsyn ”på högsta och lägsta nivån i organisationen” – d.v.s. de kollar ”att organisationen varit aktiv och identifierat och åtgärdat förekommande brister och risker”.

Detta är naturligtvis jättebra, men det har brister som strategi. Det pekar inte ut ansvaret att proaktivt undersöka risker som kommer med budgetarbete eller annat politiskt planarbete. Besvikelsen är särskilt stor eftersom man i sin egen skrift på området, som kom förra året, särskilt pekade ut just detta som ett ansvar för politikerna. Jag skrev om detta på förra skyddsombudens dag.

För det jag tänker är att politiken, medvetet eller omedvetet, hela tiden höjer kraven. Enskilda krav som var för sig verkar rimliga, men som tillsammans blir en ganska massiv hinderbana. Och samtidigt förväntar man sig att det ska lösas inom samma ramar. (Eller egentligen, i de falska effektiviseringarnas tidevarv, inom allt snävare ramar. Har skrivit om det här).

För det som vi saknar i hela offentlig sektor är uppdrag i balans, och ledningar som på riktigt bryr sig om vad som är möjligt.

Tillitsbaserad styrning av staten
Det är ett liknande fel på Tillitsdelegationens betänkande angående styrning av staten. För att komma på djupet i den krävs ett helt annat format, men en liten reflektion: Å ena sidan är det en bra grundton som bland annat handlar om att faktiskt, precis som HOF-studien kom fram till, leda i dialog och med lyhördhet genom organisationen. Å andra sidan lägger utredningen inga förslag som handlar om hur (med vilka hänsyn) myndigheterna styrs utan nöjer sig med att konstatera att regeringen har en viktig roll. Det allra mest grundläggande, nämligen att se till att uppdragen är möjliga, rörs inte över huvud taget (om jag inte missat något dramatiskt i min första läsning). Det faktum att regeringar sedan många år har som rutin att lägga effektiviseringskrav på myndigheterna utan att föra en dialog om hur de ska mötas berörs inte med en bokstav. Processen för att utforma myndighetsinstruktioner och regleringsbrev berörs inte heller.

Vem ska veva?
Jag har konstruerat en liten maskin, designad för att hålla arbetsmiljöarbetet igång. Vevar man så snurrar SAM-hjulet. Att dra i veven handlar om att vara beredd att dra konsekvenserna av uppföljningar, undersökningar och riskbedömningar. Men det handlar inte bara om att vara beredd att ta emot den informationer, inte heller bara om att faktiskt vilja åtgärda de problem som kommer upp. Det handlar minst lika mycket om att faktiskt driva på för att få till sig alla signaler om vad som är möjligt, gott, friskt i verksamheten och att efterlysa de vardagserfarenheter som förbättrar styrningen. Och den veven måste dras av den som är högst ansvarig. Fast naturligtvis med hjälp av alla i organisationen. Tittar man på de friska företagen i HOF-studien så har de ledningar som vevar med glädje. När de väl fått fart på den så ser de att det är en del i deras framgång.

Jag hade hoppats på att kunna visa alla engagerade några verktyg och trender som leder till ett läge där de politiska ledningarna i stat, kommun och regioner börjar förhålla sig på ett tydligare sätt till sin roll som arbetsgivare, genom att driva SAM och samverkan, och genom att forma uppdrag i balans. Och kanske finns det små steg i den riktningen i dessa båda satsningar, men de skulle kunnat vara bra mycket större.

24 oktober 2019

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert OFR