Flexicurity, detta begrepp med många skiftande betydelser har hamnat något sånär i det arbetsmarknadspolitiska ropet efter januariavtalet och arbetsmarknadens parters LAS-förhandlingar. En vanligt förekommande användning av begreppet brukar betyda ungefär större flexibilitet för arbetsgivarna genom större möjligheter att säga upp sin personal och ökad trygghet för arbetstagarna genom en mer generös arbetslöshetsförsäkring. Den som kastar ett öga på omställningsavtalen som träffats av parterna på arbetsmarknaden inser omedelbart att det är just ”flexicurity” som vi – fack och arbetsgivare – redan håller på med.
För mig är naturligtvis trygghetsaspekten av flexicurity mycket viktigare än arbetsgivarnas flexibilitet och värnas i omställningsavtalen, framför allt på tjänstemannasidan, genom att inkomstförsäkringar och omställningsavtal kompenserar för viss del av inkomstförlusten vid arbetslöshet genom att ersätta del av mellanskillnaden mellan den tidigare lönen och taket i arbetslöshetsförsäkringen. När fack och arbetsgivare kommer överens om ett omställningsavtal tar vi ett gemensamt ansvar för att minska inkomstbortfallet och öka tryggheten för den enskilde arbetstagaren. Där arbetsgivaren inte vill träffa avtal finns ofta facket med en inkomstförsäkring och axlar därmed ett ytterligare ansvar för medlemmarnas trygghet.
Men behovet av dessa försäkringar och omställningsavtal, och att vi träffar dem, är också ett sorgligt uttryck i tiden för de allmänna trygghetssystemens reträtt och vårt samhälles sänkta välfärdsambitioner. Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen må vara 80 procent men taket, det vill säga den högsta ersättningen, innebär att stora delar av befolkningen ändå inte får 80 procent av sin tidigare lön om de blir arbetslösa. Det är det här utrymmet som kompenseras i omställningsavtal och inkomstförsäkringar. Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen trappas även ned under ersättningsperioden till 70 procent, för att som det på nationalekonomiska och med sedvanlig arrogans heter, öka incitamenten att ta ett arbete.
Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna stärker mig inte i tron att det kommer att bli bättre den närmaste tiden. Arbetslinjen ska värnas heter det, arbetslöshetsförsäkringen ”reformeras i linje med en flexicuritymodell” och ”fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen är det enda positiva att den ska ”öppnas för fler som arbetat”. I det nyligen tillkännagivna tilläggsdirektivet till Utredningen om en ny arbetslöshetsförsäkring gör man för övrigt klart att nedtrappningen av ersättningen ska omfatta samtliga ersättningstagare, även de som i dagens system innan arbetslösheten hade en inkomst en bit över taket i arbetslöshetsförsäkringen och därmed undgick nedtrappningen av ersättningsnivån. Men vad är det som är så ”flexicurity” med försämringar av de offentliga trygghetssystemen och, genom flera andra punkter i januariavtalet, försämringar av villkoren för arbetstagarna? I meningen trygghet är det är förstås mycket lite.
När staten nu tar ytterligare några kliv tillbaka från sitt ansvar på arbetsmarknaden lämnar den vad allt verkar ett ännu större utrymme för facken – och kanske parterna – att bedriva arbetsmarknadspolitik. Vem vet, givet de andra punkterna i januariavtalet, kanske fack och arbetsgivare inom en snar framtid driver en partsgemensam arbetsförmedling och mycket annat? För den som vill inspireras och utforska gränserna för de partsgemensamma möjligheterna rekommenderas ett studiebesök på Färöarna där parterna gemensamt bedriver och hanterar arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling, vidare- och vuxenutbildning, etc. (läs Tora Dahl, Joint Responsibility at its Peak – Searching for a New Nordic Unemployment Model).
En framtidsspaning tycks given, att i Sverige ser tryggheten i begreppet ”flexicurity” ut att betyda den trygghet som å ena sidan facken säkrar åt sina medlemmar genom egna försäkringar, å den andra den trygghet som facken säkrar tillsammans med arbetsgivarna genom omställningsavtal och – i den bästa av tillgängliga världar – lösningar där endast vår fantasi sätter gränserna.
Joakim Lindström, utredare OFR, 24 juni
OFR består av tretton förbund som tillsammans representerar drygt 573 000 medlemmar inom offentlig sektor.