Tjänstepensionen kanske inte är en bal på slottet, men…

Tjänstepensionen kan som rent informationsämne förvisso vara dötrist och långtråkig men för en nybliven pensionär visa sig vara alldeles, alldeles underbar. När det under arbetslivet för så många eftersträvade Målet med stort M börjar närma sig – den välförtjänta pensionen – framträder tjänstepensionen för många i ett annat och troligen mer förklarat ljus. Förhoppningsvis i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

De avsättningar till den framtida tjänstepensionen som arbetsgivare gjort under arbetslivet har samlats på hög i en eller flera pensionsförsäkringar och kan börja utbetalas på pensionsdagen. För många som blir pensionärer idag finns det också en annan del av tjänstepensionen som inte baserar sig på inbetalda premier utan på antalet anställningsår  och nivån på slutlönen eller på ett genomsnitt av de sista årslönerna. Oavsett enligt vilken modell som tjänstepensionen tjänats in, har den sitt ursprung i de kollektivavtal om tjänstepension som centrala arbetsgivarorganisationer och centrala fackliga organisationer avtalat fram genom åren. För offentligt anställda har OFRs medlemsförbund som organiserar tjänstemän i både de kommunala och statliga sektorerna, verksamt bidragit till framväxten av de tjänstepensionsavtal som finns idag inom respektive område. Nära fackligt samarbete mellan olika fackförbund med gemensamma intressen har gett och ger goda resultat.

I samband med att den goda karamellen tjänstepension firas en gång per år på Tjänstepensionens dag, finns det anledning att reflektera över pensionsfrågan även i ett större perspektiv. Även självkritiska tankar över vad vi från fackligt håll lyckats förhandla fram kan också vara motiverade. Mycket är bra, men allt är inte frid och fröjd. I början av 90-talet tog OFRs föregångare TCO-OF fram en informationsbroschyr till blivande pensionärer. I den broschyren utlovades tjänstemannen, eller oftare kvinnan som det var och är, en samlad pension från 65 år – där den allmänna pensionen från Försäkringskassan, numera Pensionsmyndigheten, räknats in – på cirka 80 % av lönen. För högavlönade angavs kompensationsgraden till en något lägre nivå men fortfarande rejält över 70 % av hela lönen.

Till dessa forna nivåer når vi inte idag, inte ens om man utgår från ett i genomsnitt senarelagt pensionsuttag med ett par år. Det allra mesta av bortfallet beror på att lagstiftaren genom den nya allmänna pensionen inte ansett sig ha råd att ge en lika hög pension som tidigare. Med den sviktande pensionsnivå som det allmänna systemet ger och i ännu högre utsträckning förväntas ge i framtiden, är det min tro att tjänstepensionens relativa betydelse kommer att öka. Anställda som med hänvisning till ”att vi lever allt längre” och liknande argument funnit att trots några extra arbetsår den samlade pensionen ändå blir lägre som andel av slutlönen än vad äldre, numera pensionerade, kollegor fick vid 65 år, har som jag ser det all anledning att fråga sig om det omsusade nya allmänna pensionssystemet verkligen ger en pension som det går att leva på.

Tjänstepensionen ger ett stort tillskott till den samlade pensionen för den enskilde men den kan inte kompensera för den lägre nivå som den allmänna pensionen kan förväntas ge framöver. Lagstiftaren måste göra om och göra rätt i det allmänna systemet, så att det återigen blir den gedigna grundplatta som tjänstepensionen kan komplettera och bygga vidare på.

För egen del både tror och hoppas jag att vi från fackligt håll under tiden kommer att göra vad vi kan för att utveckla tjänstepensionen för att på sikt uppnå högre pensionsnivåer.

24 september 2020

Svante Uhlin, Pensions- och försäkringsexpert OFR