Till hjältarna i offentlig sektor – och till deras hjältar skyddsombuden

Vi hyllar skyddsombuden på deras dag, den 24 oktober, med en blogg.

De som valt att jobba i offentlig sektor har många gånger valt att satsa både utbildning och tid på att göra något gott för människor, på medborgarnas uppdrag. De vårdar, utbildar, förvaltar, skyddar… De är yrkesmänniskor och experter… I min värld är de hjältar.

Hjältar, fast till skillnad från superhjältar ska de inte behöva hålla tillgodo med omständigheter som bara råkar finnas där. De ska inte behöva slita på kroppar och psyken. Det är inte bara min idé (ursäkta om jag faller tillbaka till basics här), men arbetsmiljölagens hela syfte är att ”förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet”.

Och det är här som hjältarna behöver sina egna hjältar: skyddsombuden. Skyddsombuden har sina arbetskamraters förtroende att vaka över att arbetsgivaren ”vidtar de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts for ohälsa eller olycksfall”. Av skäl som jag strax återkommer till tillhör många offentliganställda grupper som är dåliga på att skydda sig själva och ställa krav för sitt eget väl och ve, vilket gör skyddsombudet till en än viktigare person. Men först ett litet resonemang…

Anställda i offentlig sektor har mycket att glädja sig åt. Enligt Arbetsmiljöverkets nypublicerade arbetsmiljöundersökning (genomförd och publicerad av SCB) är landstingsanställda, tätt följt av de i kommunerna och sedan staten, de som oftast anser att de har något meningsfullt att göra på jobbet. Offentlig sektors medarbetare är ofta höginvesterade i sina jobb: att vara barnmorska, polis eller logoped blir lätt en viktig del av en identitet. Det är också, om än i omvänd ordning, samma sektorer som är nöjda med arbetet i stort. Privat sektor ligger däremot i båda fallen under snittet på arbetsmarknaden.

Allt detta är i grunden gott, men höginvestering, mening och trivsel är tveeggade egenskaper på arbetet. Det går att driva en entusiast hårdare än en skeptiker. Lojaliteterna ligger hos eleven, patienten, klienten – och då är det svårt att sätta hårt mot hårt mot en arbetsgivare som ber om ”mer”.

Även det syns i SCB-statistiken. I kommuner och landsting återfinns de flesta som jobbar under ”hög anspänning” – det vill säga med höga krav i arbetet och liten möjlighet att kontrollera arbetssituationen. Här finns också de som har sämst möjligheter till återhämtning under arbetsdagen, som känner sig mest otillräckliga. I landstingen finns de som mest tvekar att framföra kritiska synpunkter och i kommunal sektor finns störst andel av de som inte orkar eller har tid med familj och vänner.

Som jag tidigare visat i flera bloggposter så är det beslut på strukturell nivå som genererar förutsättningarna att forma arbetsmiljön på de enskilda arbetsplatserna. Obalansen mellan krav och resurser finns redan i förhållandet mellan å ena sidan budget och organisation, och å andra sidan vallöften, speciallagstiftningar och verksamhetsplaner. Ett problem är att dessa beslut fattas utan riskbedömning, utan att se den personal som ska hålla alla löftena.

Men nu har Arbetsmiljöverket i skriften Så kan du som politiker hantera arbetsmiljöfrågor förtydligat sin syn på politikers ansvar i arbetsmiljöarbetet, riktad till kommuner och landsting. Där slår de bland annat fast att det är fullmäktiges ansvar att rigga förutsättningarna för arbetsmiljöarbetet. Verket säger också att ”Vissa åtgärder kan inte beslutas av närmaste chef utan behöver lyftas vidare. Åtgärdsförslag förs därför vidare upp till den chef som kan fatta beslut. Ibland ända upp till förvaltningschef. I vissa fall måste nämnden, styrelsen eller fullmäktige ta ställning”.

Arbetsmiljöverket lägger särskilt fokus på handlingsplanen i det systematiska arbetsmiljöarbetet, och konstaterar bland annat att ”planen är en utgångspunkt för nämndens budgetarbete” och att ”åtgärder som nämnden inte kan besluta om behöver föras vidare till nästa politiska nivå”. Planen ska bygga på undersökningar och riskbedömningar från verksamheterna och här ska skyddsombuden medverka.

I skriften pratas också om politikers arbetsmiljöansvar vid förändring av verksamheten och konstaterar bland annat att

Om fullmäktige beslutat om minskade resurser för exempelvis kirurgavdelningen eller barn- och ungdomsnämnden påverkar detta verksamheten. Den minskade budgeten kanske innebär att det blir tal om personalneddragningar. Innan dessa kan genomföras ska nämnden se till att det finns en skriftlig riskbedömning.

Här skissas alltså två linjer som måste stärkas i det systematiska arbetsmiljöarbetet – en där politiska beslut ska ta hänsyn till de arbetsmiljökonsekvenser som de ger, en där verksamhetens arbetsmiljö ska vara med som underlag för beslut.

Klargörandena är lysande! Och ett erkännande av alla som mitt i vardagen pekat uppåt och sagt att ”vi vill, men vi har inte förutsättningarna på plats”. Det är ett erkännande åt det arbete som skyddsombuden gör varje dag.

På det sättet är ADI 563: Så kan du som politiker hantera arbetsmiljöfrågor inte bara en viktig skrift, det är en värdig present till hjältarnas hjältar: Skyddsombuden i offentlig sektor.

Och det är en present som det är helt OK att ge bort efter att man tagit emot den. Skriv en hälsning i pärmen och stryk under de viktigaste passagerna. Packa den i vackert papper och ge den till nämndpolitiker, höga chefer och bjud in till ett samtal om hur vardagen måste få bli en del av strukturbesluten.

P.S. Vill du har ytterligare praktiskt stöd i arbetet, så finns stöd i OFRs broschyr om Systematiskt arbetsmiljöarbete, och broschyr och checklista om Organisatorisk och social arbetsmiljö.

24 oktober 2018

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert OFR