Pensions(o)vanor

Pensionsmyndighetens färska analys av bland annat de nya flexpensionslösningarna på tjänstepensionsområdet, Flexpension och delpension. En översikt inom de fyra stora avtalsområdena samt pressmeddelande från samma myndighet den 12 september, visar att statsmakterna oroar sig över att medborgarna kommer att behålla (o)vanan att gå i pension tidigare än vad myndigheten ser som önskvärt. Pensionsmyndigheten ser främst två problem med de nya avtalade flexpensionerna. Det första verkar vara att lagstiftaren och arbetsmarknadens parter förfogar över frågan var för sig (min kursivering). Det tolkar jag som att myndigheten gärna ser att lagstiftaren går in och styr upp arbetsmarknadens parter i av pensionsmyndigheten önskad riktning när det gäller de bakomliggande förutsättningarna för villkorsförhandlingar om tjänstepensioner. Den svenska modellen, någon?

Det andra problemet verkar bestå i att folk får för höga tjänstepensioner! För höga pensioner leder enligt Pensionsmyndigheten dels till att arbetsgivarna struntar i att förbättra arbetsmiljön (eftersom folk med för höga pensioner ändå inte vill jobba längre upp i åren) och dels att de underförstått arbetsovilliga medborgarna går i pension för tidigt (eftersom de har råd med det).

Pensionsmyndigheten och tidigare Riksförsäkringsverket/Försäkringskassan har själv verksamt bidragit till ”arbetslinje” och flit hos medborgarna genom att i egenskap av ansvarig förvaltningsmyndighet varit med och skapat ett svenskt allmänt pensionssystem som visserligen är finansiellt stabilt, men inte levererar just något därutöver. ”Sämst i Europa (mätt som pensionens andel av medborgarnas inkomster före pensioneringen) trots den högsta faktiska pensionsåldern”, är en allt vanligare rubrik när media skriver om det allmänna pensionssystemet i Sverige.

Ur ett fackligt perspektiv kan jag konstatera att det är få bedömare, om ens någon, som tror att de nya pensionsavtal som gäller för de som nu är unga eller yngre arbetstagare i de större arbetsmarknadssektorerna på svensk arbetsmarknad, vid en jämförelse med de ”gamla” – för många arbetstagare i högsta grad ännu gällande – avtalen, innebär högre pensionskostnader för arbetsgivarna eller högre tjänstepensioner för arbetstagarna. Det är mot den bakgrunden som förhandlingarna om flexpension ska ses.

Istället för att ondgöra sig över parternas agerande borde Pensionsmyndigheten se värdet av att de framförhandlade pensionsavsättningarna håller uppe de allra flesta medborgares samlade pensionsutfall på en anständig nivå.

Jag hoppas att Pensionsmyndigheten inte är ute efter att också på tjänstepensionssidan skapa förutsättningar som i förlängningen skulle kunna ge en pension som det är svårt att leva med, av och på. Vi inom facket kommer att göra vad som på oss ankommer för att möjliggöra ett förlängt arbetsliv, men vi förbehåller oss rätten att förbättra våra medlemmars pensioner!

Flexpension och delpension. En översikt inom de fyra stora avtalsområdena

15 september 2017

Svante Uhlin, Pensions- och försäkringsexpert OFR