Om makro, mikro och dystert morgonkaffe

I slutet av förra veckan var vi några från OFRs kansli som var i Göteborg i ett par dagar på Styra och leda framtidens välfärd 2022 anordnat av Göteborgs universitet, Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte). Temat var Det nya normala – att leda och styra i kristider. Bakgrunden till att vi deltog var att förkovra oss i dessa frågor kopplat till välfärden och relaterat till OFRs arbete. Leveransen i denna del var också väldigt bra och jag vågar lova att vi nog alla känner oss fullpumpade med nyttiga insikter, lärdomar och ny kunskap inför hösten efter detta.

Men samtidigt kan jag inte hjälpa att fascineras lite av upplägget på denna konferens som lämnade mig i en sorts dystopiskt mindset över sakernas natur i världen överlag samtidigt som det lämnade mig positivt inställd till vissa frågeställningar kring framtidens välfärd. Jag hamnade i ett minst sagt splittrat tillstånd. För de seminarier som hölls på fyra olika teman kring framtidens välfärd– digitalisering, styrsystem, organisering & arbetsmiljö samt lärdomar från händelsedrivna tider – var väldigt bra och konstruktiva. De båda konferensdagarna inleddes dock med rätt dystopiska utblickar mot världen.

På torsdagen med Digitalisering och framtidens välfärd: En gospel om det nya normala (och att det mesta är kört i världen…inklusive digitaliseringen inom offentlig sektor i Sverige i stort). På fredagen med inriktning på En studie i oro – något att oroa sig för? (om varför vi mår allt sämre i vårt samhälle samt oroar oss för precis allt). Missförstå mig rätt, för det var två väldigt bra och intressanta seminarier på makronivå signerade av Johan Magnusson, professor vid Göteborgs universitet samt Roland Paulsen, docent vid Lunds universitet.

Men det som jag tror att personer inom akademin i regel blir peppade av – problemställningar som verkar i stort sett olösliga när man målar med stora dystra (makro)penslar – blir jag i stället helt uppgiven och desillusionerad inför, hur intressant jag än tycker att frågeställningen är. ”Jaha, det är väl lika bra att kasta in handduken. Det är ju ändå ingen idé.” Lite så kände jag efter båda dessa morgoninledningar.

Det känns inte som ett positivt ingångsvärde när man sedan ska försöka vara konstruktiv i att diskutera och försöka komma framåt kring framtidens välfärd i olika seminarier/workshops. Därför var det befriande när diskussionerna under dessa seminarier blev livliga, djupgående och konstruktiva. Kanske har jag därför också helt fel kring mina reservationer kring att till morgonkaffet få en god skopa dystopi? Det kanske i stället är precis det som behövs för att vi ska bli mer lösningsorienterade och hitta rätt i saker på en ”mellannivå” som sammantaget kan ta oss vidare/lösa problem på mikronivå…som också får stor betydelse/inverkan på makronivå?

Att slutsatserna i seminariet Organisering och arbetsmiljö när applåderna tystnat, om hur man kommer framåt för medarbetarnas och välfärdens väl och ve i pandemins kölvatten, i några delar knöt an till Kompetens- och omställningsavtalet KOM-KR känns därför också positivt. För några av de saker som lyftes för att värna medarbetare i välfärden framöver handlade just om möjlighet till utveckling (såväl kompetens som annan), karriärvägar och omställning i arbetslivet.

Det splittrade tillstånd som jag upplevde för några dagar sedan har jag därför sedermera – efter en helg av reflektion – landat i att jag egentligen inte behöver befinna mig i alls. För den största sammantagna lärdom som jag drog från denna konferens blev i slutändan en koppling mellan negativt laddade muralmålningar som är luddiga i konturerna kontra tavlor som är lite mindre abstrakta, mindre till storlek (lagom stora helt enkelt), som man ramar in och för säkerhets skull ger en plakett inunder för att förtydliga (partsgemensamma kommentarer).

Och för den som inte förstår liknelsen ovan och tror att jag faktiskt skriver om konst, så ja…jag lyckades utifrån allt detta landa i att den svenska arbetsmarknadsmodellen, sättet att fånga upp problemformuleringar och att träffa partsgemensamma avtal är ett bra mycket konstruktivare sätt än att bara ”måla fan på väggen” när det gäller just arbetsmarknaden.

Nu kanske detta upplevs som självförhärligande, att lyfta upp vikten av den svenska arbetsmarknadsmodellen, i ett inte helt linjärt och rätt rörigt resonemang kring en konferens om framtidens välfärd. Men förutom detta vill jag också öppna upp för att en annan insikt jag fick är att kanske alla mina morgnar borde inledas med lika delar kaffe som dystopi för att komma i gång ordentligt. Någon som har några bra tips för att komma i rätt dystopiska stämning till kaffet inför en arbetsdag?

26 augusti 2022

Kristofer Jervinge, utredare OFR