Monopsonmissbruk!

Forskningen och debatten kring graden och effekterna av så kallad monopson på arbetsmarknaden har tilltagit den senaste tiden. Begreppet innebär ett tillstånd där en enda köpare dominerar en marknad och därmed kan sätta lägre löner än annars (till skillnad mot monopol där en enda säljare dikterar marknadsvillkoren). I en ny rapport från IFAU så undersöks bland annat hur mycket av den så kallade storstadslönepremien som förklaras av graden av monopsoni på de lokala arbetsmarknaderna. Analysen exkluderar dock offentlig sektor där graden av monopsoni sannolikt är mycket högre.

I den privata sektorn leder en monopsonsituation vanligen till högre vinster för arbetsgivaren på alla andras bekostnad (lägre produktion, lägre löner, färre anställda) i relation till den jämvikt som rått vid konkurrens, medans det i offentlig sektor istället handlar om att från politikens håll kunna hålla nere lönerna och därmed skatterna i syfte att bli återvald, vilket (kortsiktigt) gynnar fler (skattebetalarna) än i det privata exemplet, men på bekostnad av de anställda och de offentliga tjänsternas kvalitet/kvantitet på lång sikt.

Många anser arbetssituationen vara ohållbar i relation till kompensationen och lämnar viktiga välfärdsyrken, vilket leder till stora förluster av humankapital samt försvårar situationen för de resterande. Samtidigt behöver vård- och omsorgsområdet anställa mycket fler än vad som utbildas framöver till följd av den åldrande befolkningen, alltmedan vård- och omsorgsprofessionernas attraktivitet sjunker. En omöjlig ekvation.

Konkurrensutsättning via privatiseringar kan te sig som den naturliga lösningen på monopson, men leder allt som oftast till att exempelvis de privata vårdbolagen etableras inom de geografiska och vårdrelaterade områdena där de lågt hängande frukterna finns, medan regionerna står kvar med den svåra/dyra vården.

Calmfors menar på att den naturliga lösningen på personalbristen inom vård- och omsorgsyrkena är att lönerna därinom måste tillåtas att öka mera än vad märket stipulerar över tid. Skulle denna lösning accepteras så återstår dock finansieringsproblematiken. Få lokalpolitiker vill gå till val på höjda skatter, utan ställer hoppet hellre helt till effektiviseringar (något som förvisso i dagens läge med den utveckling av AI-som skett ser mer lovande ut än någonsin). Paradoxalt nog kan detta i stället leda till en explosionsartad efterfrågan på vård- och omsorgsrelaterade tjänster.

Oavsett framtidsscenario så är det en dålig idé att låta vård- och omsorgssektorn långsamt sönderfalla till en punkt där få eller inga vill jobba där, vilket självklart i förlängningen drabbar hela samhället svårt. Även om många inte gillar tanken på högre skatter gillar nog färre tanken på ättestupor.

28 april 2025
Mikael Johansson, Statistiker OFR