Kollektivavtalsförsäkringar – pengar att hämta!

ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, kom under våren ut med rapporten ” Försäkrad men utan ersättning” (2018:7) vilken visar på ett stort underutnyttjande av våra kollektivavtalade försäkringar inom offentlig sektor. En mycket intressant och samtidigt upprörande läsning.Inom kommun och landsting var det mellan åren 2003 till 2014 drygt 74 000 sjukskrivningsperioder som gick miste om den kollektivavtalade försäkringen. Med tanke på att avtalet ger betydande komplettering på inkomsten vid sjukdom, är det inte småpengar vi talar om. Men vad är problemet? En bild åskådliggör det enklast:

(Bild tagen ur Avtalet försäkrar 2018)

Det är de övre rosa raderna, den kollektivavtalade sjuklönen/månads- eller dagsersättning som medarbetaren riskerar bli utan.

Försäkringskassan hanterar den offentliga sjukförsäkringen vilken är statens åtagande till de som blivit sjuka. Sjukpenningen ger 80% av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) som i sin tur har ett tak på inkomst till 8 prisbasbelopp (45 500 kr  2018). Ansvaret för att anmäla till Försäkringskassan missas inte, det är väl känt av såväl medarbetare som arbetsgivare. På grund av att allt fler tjänar över nämnda tak har betydelsen av den kollektivavtalade försäkringen blivit avgörande för att utgöra inkomsttrygghet snarare än grundtrygghet vid sjukdom. Dels höjs ersättningsnivån under tak med cirka 10-15 % och dels över tak, som inte alls täcks av den offentliga sjukförsäkringen. Rapporten exemplifierar på följande sätt: En kommunanställd med 25 000 kronor i lön som inte ansöker om ersättning mister 3 750 kronor före skatt per månad. Individer med inkomster över taket går dessutom miste om 65% av den del av inkomsten som överstiger taket. Den grundläggande tanken är att ingen skall behöva få ekonomiska problem att klara sin vardagsekonomi under sjukdomsperioden.

Om det nu ligger ett betydande ekonomiska värde i dessa kollektivavtal – varför blir det missat? Underutnyttjandet skiljer sig åt beroende på vilken arbetsgivare medarbetaren har. Underutnyttjandet är störst inom kommuner och landsting och minst inom staten. Skillnaden dessa sektorer emellan följer av att på staten är det arbetsgivaren ålagts att söka ersättning och på kommunal sektor är det den enskilda individen som måste ansöka. Trots att statlig sektor i detta sammanhang ligger relativt bra till är det ändå anmärkningsvärt att statsanställda går miste om avtalsförmåner i 11% av alla perioder med sjuk- och aktivitetsersättning. I dessa fall är det alltså arbetsgivaren som missat att ansöka om ersättning för sin medarbetare.

På kommunal sektor ligger den främsta orsaken i att kännedomen om de kollektivavtalade försäkringarna brister. Här bär arbetsgivaren inget ansvar för att ansöka. Finns inte kännedom finns inte heller förutsättning att ansöka varmed den ibland avgörande extra ersättningen uteblir. Rapporten visar på att underutnyttjandet också skiljer sig åt mellan olika grupper, färre unga än äldre ansöker, färre lågutbildade än högutbildade.

Ett rimligt antagande skulle kunna vara att ju viktigare avtalsförsäkringen blir för inkomsttryggheten desto angelägnare blir att tillägna sig kunskap om försäkringarna i sin helhet, men så har utvecklingen inte sett ut under de senaste 10 åren.

Det är givetvis inte önskvärt att det parterna kommit överens om inte blir nyttjat. På statlig sektor behöver en analys ske om vad det är som gör att myndigheter inte fullgör sitt åtagande. Trots mångåriga och återkommande informationsinsatser, kampanjer och gediget arbete av försäkringsinformatörer finns på kommunal sektor ett stort arbete att göra. Det viktigaste och avgörande här måste vara att flytta ansökningsansvaret från medarbetaren till annan part, företrädesvis arbetsgivaren. Vi parter behöver göra vår läxa på nytt och hitta en lösning som minimerar underutnyttjandet. Börja gärna med att lyssna på de tankar som uttrycks i OFR-podden där Michel Normark, chef partsrelationer och försäkringsvillkor på AFA och Louisa Hegardt, ombudsman på Akademikerförbundet SSR intervjuas.

6 november 2018

Eva Fagerberg, kanslichef/1:a ombudsman