Hur ska vi kunna vara del av demokratin om det saknas politisk hederlighet?

Häromveckan fick jag tillfälle att medverka när regeringen höll arbetsmiljöforum med parterna och de berörda myndigheterna. Mötet leddes av Martin Andreasson, statssekreterare hos biträdande arbetsmarknadsministern Paulina Brandberg (L). Inledningsvis handlade diskussionen om hur vi parter tyckte att den arbetsmiljöstrategi som sittande regering tagit över från den tidigare regeringen funkar. Rundan var ganska snäll, på goda grunder lyftes de positiva delarna i strategin fram. Så jag kände mig lite som en partypooper när jag frågade statssekreteraren om regeringen själv känner sig bunden av sin egen strategi.

Bakgrunden till min fråga var hur en formulering i strategin krockar med den praktiska politiken. I strategin pekas bristande balans mellan krav och resurser jämte hög arbetsbelastning ut som särskilda risker i välfärdsyrkena, yrken som också pekas ut som några av de med mest stressrelaterad sjukfrånvaro (kap 5.2), och det konstateras att detta behöver hanteras på organisatorisk nivå. I verkligheten har regeringen just beslutat om att inte lyssna på SKR när de konstaterar att det saknas 47 miljarder för att få en ekonomi i balans. Civilminister Erik Slottner (KD) svarade tidigare för regeringen i Dagen Samhälle att ”Ett visst effektiviseringstryck måste alltid finnas. Och vi ser ju hela tiden att det finns möjligheter till effektiviseringar och förbättringar. Det här är väl ett tillfälle att sätta ännu hårdare tryck”.

Detta att verksamheters uppdrag är ur balans är ingen liten teknisk fråga. Stressrelaterade diagnoser är fortfarande de som orsakar mest sjukskrivningar i sektorn, och nya beräkningar från Arbetsmiljöverket visar att det vi pratar om till och med för alltför många är ond bråd död. Stress på jobbet leder till 700 personers död varje år och beräkningarna visar att fler riskerar att dö av detta i framtiden.

När statssekreteraren sammanfattade inkomna synpunkter på mötet var mina synpunkter inte med, och när mötet sammanfattas på regeringens webbplats citeras statssekreteraren: ”arbetssituationen och arbetsmiljön för de anställda inom välfärden är en viktig fråga för regeringen. En förbättrad arbetsmiljö inom vård, skola och omsorg är både en viktig jämställdhetsfråga och en viktig fråga för att öka attraktiviteten i yrkena”.

På så kort sikt är ”att låta färre göra jobbet” den enda ”effektivisering” som går att göra i större skala. Ingenstans handlar det om att acceptera lägre satta mål – allt som utlovats ska uppnås, men billigare. Regionerna får leva med att regeringen drar in ett bidrag om 6 miljarder till eftersatt vård, samtidigt som sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson säger att regeringen vill förbättra personalbristen inom vården med 1,8 miljarder i generella bidrag.

Samtidigt börjar konsekvenserna av den förda politiken ta konkret form. Ett av flera exempel är hur Stockholms kommun skär ner på tjänsterna i skolan. 103 av 126 skolor kommer, enligt Dagens Nyheter, gå med underskott i år då skolbudgeten räknas upp med belopp långt under de ökade kostnaderna. Flera skolor förbereder uppsägningar. Stockholms stads skolborgarråd Emilia Bjuggren (S) insisterar på att den styrande majoriteten har gjort en, vad hon kallar, ”rekordhöjning” av skolpengen till Stockholms grundskolor (DN).

Storlek och ambitionsnivå i den offentliga sektorn är en politisk fråga som det är tillåtet att ha olika åsikter om. Men vill man krympa eller prioritera om, eller bara spara, då får man också ta ansvaret på politisk nivå i stället för att dimma bort allt i ett politiskt nyspråk. Att frejdigt tala om ”effektiviseringar”, att utan täckning säga att arbetsmiljö i skola, vård och omsorg är ”jätteviktigt” eller att kalla en de facto nedskärning för en ”rekordsatsning” är att delegera politiska misslyckanden till de som ska göra jobbet. Och det är värre än så. Genom att inte äga sambandet mellan det egna agerandet och verkligheten i verksamheterna underminerar politiken möjligheten att utkräva politiskt ansvar – att verka i demokratin.

Så ett litet PS – något som jag önskar att jag sagt på Arbetsmiljöforum: Detta är inte nytt. Samma beskyllningar har länge kunnat riktas mot företrädare för alla de partier som ingått i olika majoriteter i kommuner, regioner och riksdag, i hela landet och i alla konjunkturcykler. Vi har amorterat på statsskulden, men i övrigt har inget av den långa högkonjunkturen använts till att bygga den buffert som vi skulle behövt nu. Tvärtom har politikerna det senaste decenniet (minst) sett sig tvungna att ”effektivisera” samtidigt som de utåt talat om ”rekordsatsningar” och om hur ”viktigt” allt är. Sällan har de sett som sin uppgift att praktiskt vinnlägga sig om förutsättningarna att faktiskt göra jobbet. Att sektorn står mitt i en personal- och arbetsmiljökris samtidigt som vi går ut ur decennier av högkonjunktur. Det är inte socionomernas, röntgensjuksköterskornas eller fritidspedagogernas fel. De har tvärt om sedan länge sprungit hårt för att kompensera för delegerade misslyckanden.

12 april 2023

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert på OFR