Hela livet måste räknas!

I vår blogg inför Tjänstepensionens dag lyfter vi denna gång den allmänna pensionen. Vår pensionsexpert Svante Uhlin reflekterar över den så kallade livsinkomstprincipen i det allmänna pensionssystemet.

En av de bärande principerna bakom den nya (ja, inte ny-ny, för att citera en reklamkampanj för ett känt chokladmärke från i somras) allmänna pensionen var att storleken på ålderspensionen i princip helt och hållet skulle följa av storleken på varje årslön i en persons arbetsliv. Den så kallade livsinkomstprincipen kom att ersätta den tidigare rådande så kallade inkomstbortfallsprincipen.

Uttryckt på ett annat sätt formulerades budskapet som att ”hela livet räknas”, det vill säga varje beskattad krona skulle få betydelse för den framtida pensionen. Nu skulle det (outtalat) bli slut på den gamla slappa ordningen där det räckte med 30 förvärvsår och där det till på köpet för ATP-delen var så att pensionen enbart grundades på de 15 bästa åren. Reformen innebar, som nog många svenskar vid det här laget är medvetna om, också att det nya pensionssystemet saknar såväl pensionsålder som en utlovad pensionsnivå i form av en procentuell andel av inkomsterna närmast före pensioneringen. Jobba på (länge) så blir pensionen bra och pensionen blir vad den blir, har det hetat.

I takt med en allt större insikt hos många människor i vårt land om att den allmänna pensionen inte kommer att leverera de nivåer som utlovades vid pensionsreformen för tjugotalet år sedan, har ropen på förändringar av det svenska allmänna pensionssystemet blivit allt fler under de senaste åren. Garantipensionen som principiellt i flera avseenden är en pension som fungerar som den gamla folkpensionen, blir för många den nivå som erbjuds.

Att den genomsnittliga livslängden har ökat och förväntas fortsätta att göra det för de unga generationerna är bra och inget som vi vare sig vill eller kan göra något åt. Om pensionen ska utbetalas under längre tid blir den, allt annat lika, lägre. Vad vi däremot kan förändra, är att se till att öka avsättningarna till pensionen.

Det gamla pensionssystemet hade den stora förtjänsten att perioder då man inte var så att säga på jobbet, på grund av sjukdom, föräldraledighet, studier, arbetslöshet eller omskolning i många fall inte fick någon negativ påverkan alls på storleken på den framtida pensionen, eftersom den inkomstberoende ATP-delen beräknades enbart på de bästa inkomståren och det var tillräckligt med 30 förvärvsår för en hel pension. Om vi nu inte kan vrida klockan tillbaka till det gamla systemets tid, så borde vi åtminstone inom spelreglerna för det nya systemet kunna återuppliva en del av det gamla systemets fördelar.

Det allmänna pensionssystemet måste helt enkelt bli mer tillåtande och ta hänsyn till hur livet för de som bor och arbetar i Sverige faktiskt ser ut. Vi har skapat karensavdrag och sjunkande ersättningar vid sjukdom och tuffa begränsningar för ersättning vid arbetslöshet. Listan kan göras lång. Om vi, motvilligt eller inte, accepterat den utvecklingen, kalla det ekonomisk självrisk vid inkomstförluster (i vid mening), vågar jag påstå att de flesta svenskar däremot inte har accepterat eller i vart fall inte tagit ställning till, idén att också den framtida ålderspensionen ska bli lägre på grund av en sådan period med lägre eller ingen inkomst. I många fall är perioden ofrivillig eller rent av samhällsnyttig, vid till exempel föräldraledighet eller studier. Min kollega Erik Hallsenius, som är arbetsmiljöexpert här på OFR, öppnade mina ögon härförleden med konstaterandet att det inte går att styra folks beteenden genom låt oss kalla det negativ pensionsstimuli, eftersom den framtida pensionen ligger långt bortom människors planeringshorisont. Det är med andra ord mer än nog med en sorts ekonomisk ”bestraffning” vid till exempel sjukfrånvaro. Varför ålderspensionen därutöver också ska bli lägre är för mig en gåta.

Min slutsats blir därför att de årliga pensionsrätterna i det allmänna systemet i en helt annan utsträckning än idag måste kompensera för inkomstförluster på grund av sjukdom, föräldraledighet med stöd av föräldraledighetslagen, studier, omställning och arbetslöshet. I vilken omfattning pensionsintjänande kan ges i varje enskild del och hur länge, måste diskuteras vidare. Min utgångspunkt är att det bör vara inkomsten före frånvaroperioden (i vid bemärkelse) som ska ligga till grund för pensionsrättens storlek, alternativt vid till exempel studier en viss andel av den genomsnittliga inkomsten för alla som arbetar, och inte, som idag, den eventuella ersättning som på olika sätt ges under perioder med lägre eller ingen inkomst. Men, det finns ju redan till exempel regler om barnårsrätt för föräldrar, invänder kanske någon. De reglerna är dock som jag ser det otillräckliga och gäller enbart vid föräldraledighet. Här har det allmänna systemet en hel del att lära av flera av de centrala kollektivavtalen om tjänstepension i Sverige.

Det ovan sagda kan ses som ett första steg i en positiv riktning. Sedan vidtar den riktigt svåra och viktiga diskussionen hur framför allt kvinnor, som genom ett större ansvarstagande för hem och familj och i många fall arbete i offentlig sektor missgynnas karriärs- och lönemässigt, ska kunna få en vettig pension i den nya pensionsverklighet som vilar på principen om livsinkomst.

24 september 2018

Svante Uhlin, Pensions- och försäkringsexpert OFR