Ett indiskt reptrick och det sista servicekontoret släcker lyset!

I februari kablades det ut i media att 29 statliga servicekontor stängs under 2025/26 på grund av lägre anslagsnivå, vilket innebär stängning av vart fjärde kontor i landet. Ja, en ganska intetsägande nyhet och i fråga om minskade anslag från regeringen vanligt tema i nyheterna, inget särskilt med det kan tyckas, pengarna ska till försvaret numera. Så passerade nyheten följdaktligen utan större protester hos allmänheten. Vad har vi ens servicekontoren till undrar vi storstadsbor?

Lite historik och framför allt svar på frågan varför är motiverat. Redan 2008 etablerades statliga servicekontor genom Försäkringskassan och Skatteverket som samlokaliserades på ett antal orter i landet. De var en innovation som gillades på högre ort. Den så kallade Servicekontorsutredningen (SOU 2018:43) fastslog några väsentliga utgångspunkter; ”Medborgare, men även företagare, har behov av att personligen kunna möta myndigheter och få personlig service”. Statliga myndigheter ska finnas tillgängliga för alla. Lokal statlig service är särskilt viktigt för dem som har svårigheter med det svenska språket, de med vissa typer av funktionsnedsättningar och de som är ekonomiskt utsatta”. Vidare angavs att ”förtroendet för de statliga myndigheterna och samhällets institutioner kan, enligt utredningen, stärkas genom en väl utvecklad lokal statlig närvaro och service”.

I juni 2019 genomfördes en verksamhetsövergång som innebar att ansvaret för såväl verksamheten som personalen vid landets då 113 statliga servicekontor för första gången samlades under en och samma myndighet, Statens servicecenter. Regeringens mål med att organisera de lokala servicekontoren på ett sammanhållet sätt var att stärka tillgången till grundläggande statlig service i hela landet och göra den mer kostnadseffektiv. Utöver Försäkringskassan och Skatteverket inryms numera även Pensionsmyndigheten, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket under samma tak, det vill säga de myndigheter som allmänheten oftast har anledning att ha kontakt med. För att få ett hum om verksamhetens storlek redovisar statens servicecenter att kontoren under 2024 hade 2,8 miljoner besök och hanterade 3,3 miljoner ärenden. Besökarna var nöjda, NKI (Nöjd Kund Index) låg samma år på 94, vilket är ett väldigt bra betyg. Vid ingången 2025 är antalet servicekontor 146 stycken, inte ett överdrivet stort antal med hänsyn till att antalet kommuner i landet är 290.

Så långt allt väl kan man tänka, medborgarens rätt till personlig myndighetskontakt bedrivet på ett kostnadseffektivt sätt låter inte alarmerande. Särskilt när regeringen tydligt uttryckte att man vill bibehålla förtroendet för de tjänster staten erbjuder.
I frågan tar vi nu in, vilket har stor betydelse för saken, landets indelning i FA-regioner (funktionella analysregioner). En FA-region är kort och gott en grupp av kommuner som på sikt kan antas vara självförsörjande vad gäller arbetstillfällen och arbetskraft. Det är myndigheten Tillväxtanalys ansvar att ta fram denna indelning och från 2005 till 2015 har antalet regioner minskat från 72 till 60. De baseras på ett antal statistiska i sig vederhäftiga beräkningar. Bedömningen är att indelningen håller i ca 8-12 år. Nu pågår en uppdatering av FA-regioner för att matcha perioden 2025-2035. De kommer högst sannolikt bli färre.

Vad har de med servicekontoren att göra?
Jo, staten ska representeras genom servicekontor i varje FA-region. Det var vad ansvarigt statsråd svarade i debatten i riksdagen härförleden. Hur många i varje? Ej angivet, minst ett uppenbarligen. När den utgångspunkten blir ett mantra, jämte att utvecklingen pekar mot allt färre FA-regioner, blir effekten på sikt betydligt färre kontor. Ett kontor i varje FA-region blir för övrigt inte verklighet efter nedläggningarna under pågående anslagsperiod.

I samband med budgetpropositionen 2025 anges att det inte är bra att regeringen bestämmer var servicekontor ska finnas i landet. Man menar att det försvårar bedrivandet av en kostnadseffektiv verksamhet och att myndigheten genom egen beslutanderätt över placeringarna kan spara in betydande medel. Genom att få bestämma själva kan anslaget därför dras ner med 150 miljoner kronor för åren 2025/26. Jo, som ytterligare uppdrag får man också att redovisa hur man framledes planerar statlig service i samtliga så kallade FA-regioner.

Statens servicekontor anger själv i sin redovisning Regeringsuppdrag att redovisa en plan för ny organisering av servicekontorsnätet (2025-01-28) att antalet servicekontor kommer att minska i alla delar av landet, däribland gles- och landsbygdsområden, storstadsområden och områden där utanförskapet är stort. Det kommer få konsekvenser för privatpersoner och företag som besöker servicekontor.
Då tar vi ihop hela pjäsen. Varsågod, Statens servicecenter, ni som är bättre på att vara kostnadseffektiva sparar in 150 miljoner kronor genom att bestämma själva var kontoren ska ligga. En inte särskilt väl förklädd besparing. Och sedan, när den nya FA-regionindelningen har lagts fast kan ni placera lämpligt antal så målet uppnås, servicekontor i varje FA-region. Som vid tillfället gissningsvis är någonstans mellan 50-55 vid tillfället. Svårt att se annat än många nedlagda servicekontor framför sig. Voila! Där har vi det indiska reptricket!

Vi behöver ställa oss frågan om vi längre bryr oss om de vägledande principerna som för sju år sedan var självklarheter. Är det FA-regionerna som ska styra var servicekontoren ligger för att de underlättar för regeringen att spara pengar? En ekonomisk, instrumentell, ja rent av klinisk syn på saken. Den kopplingen var inte den övergripande då servicekontoren utvecklades, den har smugit sig in och lagts på förstaplats. Men det finns trots allt andra hänsyn att ta. Det behöver vi storstadsbor särskilt ta till oss. I kalkylen behöver tas med att det är framför allt en rättvisefråga och också klok politik att ge alla medborgare just det de har rätt till, god statlig service för att bibehålla framtidstro och förtroendet för staten. Jag skulle säga att det är nödvändigt att inte staten bidrar till racet mot botten genom att släcka lyset i Sandviken, Kristinehamn och Trelleborg.

Jag har lärt mig att vi människor har svårt att ta till oss långsamma förändringar. Denna förändring har inte varit särskilt långsam, möjligen hyggligt förklädd, men ändå händer det utan större åthävor. Om vi inte håller fast vid de styrande principerna för hur statlig service ska erbjudas rättvist och jämlikt i landet, kan vi heller inte förundras över de allt ökande klyftorna mellan landsbygd och stad. Så dumma är vi trots allt inte. Eller?

6 mars 2025
Eva Fagerberg, Kanslichef/1:a ombudsman OFR