Det allmänna pensionssystemet behöver ingen riktålder!

Den som har följt debatten om pensionsåldrarna den senaste tiden, har säkert fått klart för sig att nästan alla folkvalda i riksdagen, tjänstemännen på social – och finansdepartementen, Pensionsmyndigheten och många journalister ser det som klokt och absolut nödvändigt att införa ett system med en s.k. riktålder i det allmänna pensionssystemet. Förslaget har remissbehandlats och i skrivande stund har den sista dagen för att lämna in synpunkter på förslagen i remissen precis passerats. Läs Svante Uhlins blogg.

Riktåldern innebär att den lägsta åldern för att börja ta ut inkomst- och premiepension samt garantipension ska anpassas (uppåt) till förändringar av den genomsnittliga livslängden i befolkningen. Den s.k. LAS-åldern (idag 67 år) torde utan att vara direkt kopplad till riktåldern behöva höjas i ungefär samma takt. Förslag om höjning av LAS-åldern till först 68 år och sedan 69 år ligger redan på riksdagens bord.

Min poäng är att om och när pensionsåldrarna på grund av en ökande genomsnittlig livslängd behöver höjas, går det att göra mycket enklare än genom en komplicerad och svårbegriplig lösning med en automatiskt verkande riktålder. När det bedöms nödvändigt kan istället de befintliga aktuella pensionsrelaterade åldrarna höjas med ett år vid ett och samma tillfälle och sedan får det räcka så.

Någon kanske undrar varför jag skriver ”när det bedöms nödvändigt” ovan? Det vet väl alla att vi måste jobba längre och att vi måste börja nu? Mitt svar på det är att pensionssystemet redan har en inbyggd mekanism, de generationsberoende så kallade delningstalen som är unika för varje årskull, som innebär att om vi lever längre blir pensionerna lägre. Litar inte de som lagt förslaget om riktålder på den grundläggande konstruktionen i det svenska allmänna pensionssystemet som hyllats så grundligt inte minst utomlands? Folk ser väl själva att det blir för låg pension!

En samtidig och begränsad höjning i det befintliga regelverket är fullt tillräckligt när det gäller pensionsåldrarna. Kombinera det med en rejält tilltagen men i sak måttfull informationskampanj. Syftet med en eventuell höjning är nämligen främst att tala om för allmänheten att det av flera skäl är bra att förlänga arbetslivet. Sedan kan vi övergå till att ta itu med de verkliga problemen i det numera långt ifrån nya allmänna pensionssystemet. Det måste bli slut på den status av helig ko som pensionssystemet har fått. Det gamla ATP-systemet var i funktion i flera decennier utan större ändringar trots att det verkligen inte rådde politisk enighet om det regelverket. Jag tror på politiken och att den klarar av ett borttagande av dagens berörings- och debattförbud utan att det skulle innebära att det tillskapas nya pensionssystem vart och vart annat år eller drastiska och motsägelsefulla ändringar i de befintliga.

Det går inte att bara fokusera på höjningar av pensionsåldrarna (det finns för övrigt som bekant inte någon egentlig pensionsålder längre). Arbetslivet kan förlängas också genom sänkt etableringsålder, mer heltidsarbete och mindre ofrivillig frånvaro från jobbet eller arbetsmarknaden. Innan vi kan höja de åldrar från vilken pensionen tidigast kan börja tas ut måste arbetslivet och inte minst den fysiska och psykiska arbetsmiljön anpassas till en situation där fler måste arbeta till en högre ålder. Dagens arbetsplatser är inte rustade för det, vilket inte minst gäller i offentlig sektor, där det i många fall råder en skriande obalans mellan krav och resurser.

Övriga delar i det allmänna försäkringsskyddet, som sjukförsäkring och a-kassa, måste givetvis anpassas till en förändring av pensionsåldrarna. Den övre åldersgränsen i dessa system ska höjas samtidigt och i samma omfattning som en höjning av den tidigaste uttagstidpunkten för pensionerna.

7 maj 2019

Svante Uhlin, Pensions- och försäkringsexpert OFR