fbpx

Dags för årets stora skattfest!

En dag denna vecka planerar jag att ha slips på mig – något som verkligen inte händer ofta. Det är inte på det studentikost borgerliga Valborg då halva gänget festar medan den andra halvan målar plakat, inte heller på arbetarrörelsens första maj då andra halvan visar upp sina plakat medan första halvan vårdar sig efter kvällen innan.  

På tredje dagen är vi alla uppståndna igen – och det är en viktig dag. Andra maj är sista dagen att lämna in deklarationen. Då, senast, ska vi alla redovisa de ekonomiska frukterna av vårt arbete och sätta av den del som vi sedan tillsammans använder för det gemensamma bästa. För mig är detta något otroligt fint – att vi lyckas samla resurser och komma överens om hur de ska användas. Att redovisa sina åsikter om hur vi ska forma offentlig sektor är viktigt, men det väger ganska lätt i förhållande till att, efter förmåga, bidra med frukterna av arbetet för att detta ska vara möjligt. På valdagen har jag kavaj, men på deklarationsdagen snäpper jag upp lite till och lägger till slipsen.  

För mig började traditionen att bära slips på deklarationsdagen 1988. Då arbetade jag på en fritidsgård i en mycket välbärgad kranskommun till Stockholm. Ofta speglade ungarna på gården sina föräldrars ganska njugga inställning till skatt och offentlig sektor, och våra svar på deras kommentarer blev lätt defensiva: ”Man måste ju”, ”alla vill ha vård” och kanske ”om ingen betalade skatt skulle vi inte ha någon fritidsgård”. Jag tröttnade lite på det och ville vända på perspektivet, så när deklarationsdagen kom, på den tiden 15 februari, så klädde jag upp mig och behandlade kvällen som en riktig  festkväll, och inbjöd alla ungar som var där att fira vår förmåga att göra vettiga saker tillsammans.  

Det fanns några ”hard core” bland ungarna som inte ville fira dagen då staten stjäl från människor och ifrågasatte att gården drev vänsterpropaganda. Diskussionen blev dock bra. Vi var helt överens om att man kan ha olika tankar om hur stor skatten ska vara, vad som ska lösas gemensamt och vad som ska lösas av var och en. Vi kunde komma fram till att ”skatt är stöld” är en politisk åsikt medan att ”skattefusk är stöld” är en i någon mening juridisk sanning.  

Här tror jag att allra största delen av svenska samhället egentligen befinner sig – i olika åsikter om hur omfattande den offentliga sektorn ska vara, vad som är rimligt att vi gör och finansierar tillsammans. Vi ska tvista om vem som ska betala hur mycket och vilka rättigheter den som inte har förmåga att bidra ska ha. För att diskussionen ska vara hederlig måste vi ha koll på vad viss verksamhet kostar utan att ge oss själva orimliga rabatter. Och vi måste ha koll på hur vi balanserar krav och resurser för som ska göra jobbet. Viktiga diskussioner och beslut som vi inte ska ta lätt på.  

Men jag tänker det är få som inte vill ha någon gemensam verksamhet alls, och att så gott som alla, om de tänker efter, är stolta över förmågan att bidra. Vi är dock alldeles för bra på att se de inbyggda konflikterna och vi är alldeles för dåliga på att fira vår förmåga att relativt konfliktfritt skapa förmåga att göra saker tillsammans. Och ännu sämre är vi kanske på att var och en fira vår förmåga att bidra till det gemensamma. Är det någon som vill fira med mig, och plocka fram slipsen? Eller välja andra sätt att visa uppskattning? P.S. Jag deklarerade naturligtvis digitalt för länge sedan – vill ju inte skapa onödig arbetsbelastning på Skatteverket.  

29 april 2024

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert på OFR

Våra medlemsförbund

OFR består av tretton förbund som tillsammans representerar drygt 566 000 medlemmar inom offentlig sektor.