”Business as usual” eller “time for change”?

I en debattartikel i DN från 1 februari, redogör arbetsmarknadsminister Ylva Johansson för regeringens nya strategi för hur man ska få ned antalet dödsfall, arbetsolyckor och arbetsrelaterade sjukskrivningar i arbetslivet. Enligt debattartikeln har till exempel antalet anmälningar om arbetssjukdom ökat med 70 procent sedan 2010 samtidigt som det i snitt sker en dödsolycka i veckan på svenska arbetsplatser. Det är ingen hemlighet att det är kvinnodominerade yrken som främst drabbas av en dåligt organiserad arbetsmiljö, med ständig underbemanning, stort ansvarstaganden, psykosocialt mycket krävande dilemman att hantera och oftast utan möjlighet till stöd eller annan avlastning. Lägg till faktorer som ofrivillig del- eller visstid, scheman som inte är familjevänliga, låga löner, frånvaro av en ordentlig kompetensutveckling och du får en soppa på arbetsmarknaden som förr eller senare leder till sjukskrivningar. Därför är regeringens nya strategi ett välkommet inslag för landets arbetstagare i största allmänhet men i synnerhet för kvinnor i offentlig verksamhet.

Strategin som regeringen presenterar har utarbetats i samverkan med arbetsmarknadens parter och lägger ett särskilt fokus på tre områden; 1) nollvision mot dödsolyckor,  2) ett hållbart arbetsliv och 3) en psykosocial arbetsmiljö. Risken för dödsolyckor är särskilt stor inom mansdominerade branscher och Arbetsmiljöverket får nu i uppdrag att ge förslag på hur man på bästa sätt kan förebygga dödsfall och arbetsolyckor. Arbetsmiljöverket får även i uppdrag att synliggöra branscher och arbetsställen där många avslutar sitt arbetsliv i förtid på grund av dålig arbetsmiljö, arbetsrelaterad ohälsa och utslitning. Allt i syfte för att förverkliga ambitionen om ett hållbart arbetsliv. Arbetet syftar bland annat till att uppmärksamma tre riskfaktorer här;

• den psykosociala arbetsmiljön
• den fysiska arbetsmiljön
• arbetets innehåll

Särskilt den psykosociala arbetsmiljön vill man från regeringens sida lyfta fram och vidta åtgärder kring.

Under presskonferensen där den nya strategin presenterades, sammanfattar Ylva Johansson bakgrunden med att konstatera att: ”kontaktyrken är särskilt utsatta för emotionella belastningsskador”. Det konstaterande sammanfattar i ett nötskal arbetsmiljöproblematiken för stora delar av den offentliga sektorn som ju är både kvinnodominerad och fullt med ”kontaktyrken” och yrken som riskerar att leda till ”emotionella belastningsskador”. Först ut i den nya strategin är den nya föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö som träder i kraft den 31 mars. Den ställer krav på arbetsgivare att systematiskt och målmedvetet arbeta med frågor kring kunskap, arbetsbelastning, arbetstider och kränkande särbehandling.

Det som oroar mig dock är att den nya föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö väcker stora förhoppningar om ett bättre arbetsliv hos många. Missförstå mig inte. Jag är absolut för bättre och tydliga arbetsrättsliga regleringar i syfte att underlätta både för arbetsgivare och arbetstagare. Jag ser också framemot den nya föreskriften och dess riktlinjer. Men mycket av det som står i föreskriften finns redan idag direkt eller indirekt, om än inte så tydligt och samlat så som det nu presenteras. Frågan är därför – vad är det som säger att det blir verkstad denna gång? Kommer vi att se en våg av 6:6a anmälningar landet över? Kommer vi se massiva utbildningsinsatser från arbetsgivare som utbildar sina chefer i arbetsmiljöfrågor? Kommer vi se nya flextidsavtal, timbanker, schemaförändringar och handlingsplaner mot kränkande särbehandling? En ny arbetsmiljöföreskrift är aldrig bättre än dess tillsyn och de lokala parternas engagemang i frågan. Vägvalet för fack och arbetsgivare är därför ”business as usual” eller ”time for change”?

/Jaime Aleite

2016-02-02