Arbetslivet 4.0 – Det nya hotet – Slaget om kompetensutvecklingen

Den 11 april presenterade regeringens analysgrupp  Arbetet i framtiden sin slutrapport. Den här bloggen tar avstamp i en närliggande fråga – det livslånga lärandet. Populärt kallat – kompetensutveckling.

Samtidigt som arbeten och dess innehåll förändras eller avvecklas så räcker inte dagens utbildningar/fortbildningar till för att bidra till en kompetensmässig omställning som ska trygga en fortsatt plats på arbetsmarknaden. Ett problem är att dagens fortbildnings- eller kompetensförsörjningssystem inte är anpassat för ett lärande i yrkeslivet.  Analysgruppen nämner bland annat att de utbildningsaktiviteter som arbetstagare deltar i oftast består av kortare, icke formella utbildningar som kurser och konferenser och att dagens system med studiemedel inte ses  som ett alternativ för arbetstagare mitt i arbetslivet.  För att klara av framtidens utmaningar behöver vi ett system som gör det möjligt med relativt långa fortbildningsinsatser. Frågan är därför hur man ska lösa problem med:

  • underskott på kompetens,
  • bristfällig kompetens,
  • icke fungerande eller oattraktiva fortbildningslösningar?

Analysgruppen, men också arbetsmarknadens parter, är inne på några intressanta spår men innan jag beskriver dessa väljer jag att göra en personlig tillbakablickande betraktelse för att förtydliga hur vi har hamnat här. Fram till början av 1990-talet, var det en stor sak  att ta gymnasieexamen. Studentmössor köptes in, det firades och många gick direkt in i arbetslivet där ett jobb fanns ledigt och man hade intressanta kvalifikationer att komma med. Det var inte heller ovanligt att företagen själva organiserade och stod för internutbildningen. Jag tillhör dock den årskullen som tog studenten ungefär samtidigt som Sverige hamnade i en finanskris vars främsta kännetecken blev att marginalräntan höjdes till 500 procent! Arbetslösheten steg rekordartat och helt plötsligt höjdes tröskeln för att kunna få ett jobb. Gymnasiekompetens räckte sällan till. Företag lades ned eller flyttade och internutbildningar försvann. Det var ingen roligt tid men den tvingade många att välja väg. Många valde att utbilda sig och skaffa universitetsexamen för att ha en chans på arbetsmarknaden.

Någonstans här befinner vi oss idag. Enligt analysgruppen pekar mycket på att inte ens universitetsexamen kan garantera oss en fortsatt plats på arbetsmarknaden. Den utbildning vi har med oss in i arbetslivet blir efter några år föråldrat eller på annat sätt ”icke relevant”. Likaså försvinner allt fler arbeten utomlands där det idag inte krävs någon högre utbildning. Kvar blir arbeten som många ratar på grund av dess slitsamma karaktär till en mager lön och andra överlag dåliga anställningsvillkor. Oavsett om du är yrkesutbildat, akademiker eller har allmänt en lång arbetslivserfarenhet inom ditt område, så riskerar du att vara överkvalificerad eller underkvalificerad  eller ännu värre  oattraktiv på arbetsmarknaden.

Den enskilde tjänstemannens anställningstrygghet och anställningsbarhet är helt enkelt hotat. Men även företagen är illa ute.  Alla tjänster och arbetsuppgifter kan inte utföras från låglöneländer. Som arbetsgivare behöver jag ha någon på plats med rätt kompetens här och nu, annars går företaget miste om uppdraget. I förlängningen av den ekvationen ligger dålig lönsamhet, konkurser, avvecklingar, uppsägningar med mera. Lösningen borde därför vara en ständig kompetensutveckling av de anställda. Men varför har man inte redan infört det?

PTK försökte för en tid sedan teckna ett nytt omställningsavtal innehållandes ett avtal om kompetensutveckling. Via en stiftelse skulle medlemmarna få ersättning för inkomstbortfall under studietiden. Men i gengäld ville Svenskt Näringsliv få igenom vissa ”lättnader” i LAS som parterna inte kunde enas kring. Här sprack  även detta försök att teckna ett kompetensutvecklingsavtal värt namnet och som även tog upp det livslånga lärandet.  Nästan samtidigt lanserade TCO sin kampanj ”Jobbhopping” där organisationen presenterade sin syn och sina förslag för att det livslånga lärandet ska ta steget från tankeexperiment till verklighet. Bland annat nämner TCO förändringar av studiefinansieringen. Det handlar om att göra det attraktivt för yrkesverksamma att under en tid helt eller delvis lämna arbetslivet för att kunna fortbilda sig på egen hand.

Arbetsgivaren har visserligen ett ansvar att till viss del kompetensutveckla sina anställda men om kompetensutvecklingen  inte håller måttet eller arbetsgivaren inte vill bjuda till av rädsla för att utbildningen ska komma en annan arbetsgivare till gagn, så är individen tvungen att hitta sin egen lösning. Men med sina 9 904 kronor varav 7 088 kronor i lån, är inte dagens system för studielån anpassat för en administratör med 27 000 i lön som ser sitt jobb hotat. Det blir inte bättre av att antalet kvällskurser eller helgkurser blivit färre. Så om det inte går att lösa frågan på egen hand eller via avtal, så återstår ingenting annat än att farbror staten går in och reglerar det hela genom en allmän försäkring av något slag.  Innan den är på plats behöver frågor lösas så som:

  1. vilka ska omfattas?
  2. hur ska det finansieras?
  3. hur ska den avgränsas gentemot arbetsgivarens ansvar idag?
  4. hur påverkas befintliga omställningsavtal?
  5. hur ska sjukskrivna hanteras?

Även om PTKs ambitioner gick i stöpet denna gång, så är slaget inte förlorat. Det borde vara lättare att träffa ett omställningsavtal innehållandes reella kompetensutvecklingsdelar än att få det igenom via en statlig inblandning. Men frågan kommer att bli större och mer akut. Jag vågar mig därför på att gissa att när dammet har lagt sig, efter årets löneavtalsförhandlingar, kommer vi att få se nya framryckningar för att teckna nya omställningsavtal som innehåller  livslångt lärande. Löser man inte frågan riskerar vi både arbetstillfällen, högre arbetslöshet, färre antal nystartade företag, minskat tillvaratagandet av människors förmågor och fortsatt höga sjukskrivningstal.

/Jaime Aleite

2016-04-13

Dela: