fbpx

Är det offentlig sektors alla kriser som genererar krisen?

Sjukskrivningar i stressrelaterade diagnoser driver den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden och det är tydligare i offentlig sektor än på arbetsmarknaden som helhet.Trenden har hållit i sig under några år och sammanställningar från Försäkringskassan visar att utvecklingen är snabbast i yrken som kräver längre utbildning.Högst upp på listan kommer bland annat gruppen psykologer och socialsekreterare. Med i toppen finns också förskollärare och fritidspedagoger, sjuksköterskor och tull-, taxerings- och socialförsäkringstjänstemän.

 

I den offentliga debatten florerar förklaringar som handlar om stressen i ”kontaktyrken” som om det är kontakten i sig som leder till ohälsa. Men ett historiskt perspektiv visar att det inte alls finns en sådan lagbundenhet – tvärt om! Går man tillbaka till 1990 så visar genomgångar av svensk arbetsmarknad att det var förskola, omsorg och skola som var de allra friskaste miljöerna.

 

I dagarna tillsate regeringen en Tillitsdelegation. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs, och att i och med detta skapas större nytta och kvalitet för medborgarna. Bra där! Även om det bara är en av flera lösningar som ska till, så vill jag hävda att det också är en viktig insats för offentliganställdas arbetsmiljö.

 

För vad är det egentligen som hänt mellan 1990 och nu? Jag vill hävda att utvecklingen drivits av ett antal kriser. Fram till en bra bit in på 80-talet var tillväxten i offentlig sektor, med sina rötter i folkhemsbygget och rekordåren, ganska ostörd. Tilliten var hög, ödmjukheten för begränsningarna stor och de som jobbade där åtnjöt ganska högt förtroende.

 

Under 80-talet började dock motbilder växa fram. Begrepp som ”den tärande sektorn och, mer raljant, den ofantliga sektorn” kom in i språket. Här är det rimligt att tala om en gryende förtroendebrist. När 90-talets ekonomiska kris tog vid hade vi en tankemässig beredskap för att börja skära. Linbäckkommissionen la förslag på förändringar av styrningen och finansieringen av offentlig sektor och vanliga ord i debatten om ekonomin var tårtspade och osthyvel – skära ner brett eller ta bort hela funktioner.

 

Och sedan dess har olika ”kriser i offentlig sektor avlöst  varandra, och med varje kris en ny krishantering. Tidigt kom en valfrihetskris eller (på socialdemokratiska) en egenmaktskris. Svaret på den är en mängd valfrihetsreformer – vårdval, skolval osv. Och med det kommer ett växande behov att rama in och snygga till fasaderna på verksamheterna, och att hela tiden vara beredd att förklara sig.

 

Efter ett tag kommer en effektivitetskris som genererar nya styrnings och ledningsmodeller – målstyrning, balanserade styrkort, beställar-utförarmodeller, lean, självstyrande enheter… Styrningsmodellerna har det gemensamt att de separerar huvudmännen från utförarna. Det dynamiska förhållandet mellan verksamhet och budget försvinner och in träder en form av ekonomiskt misslyckande som handlar om verksamheter som inte levt upp till budget.

 

Både styrningsmodellerna och valfrihetsreformerna genererar nästa kris – en informationskris! För att kunna göra informerade val måste allmänheten få tillgång till information och för att kunna målstyra och beställa måste politiker ha tillgång till allt fler detaljer. Svaret blir en rörelse med massiv insamling av data genom kundenkäter, resultatuppföljningar, räknade pinnar och nya budgetmodeller. Allt publiceras på ett sätt som gör det möjligt att svepande uttala sig om enskilda yrkesgrupper, och ibland enskilda verksamheter.

 

Och med känslan av alla ”fel” kommer sedan ropen på ansvar. Svaret har varit att öka möjligheterna att kunna få ställa till svars: inspektioner av olika verksamheter har ökat, liksom möjligheter och skyldigheter att anmäla olika typer av missförhållanden – med vidhängande, publicerade rapporter.

 

Några av kriserna har varit reella och har ur ett samhälleligt perspektiv mötts med rimliga åtgärder. Budget i balans, valfrihet och möjlighet att synliggöra och korrigera missförhållanden och otillräckligheter är väl inget som någon är emot. Problemet är att samtliga dessa steg i utvecklingen tagits utan hänsyn till vilka konsekvenser det får för den enskilde medarbetaren och hens förutsättningar att göra ett bra jobb. Det behöver inte vara så, även om man har ett stort behov av att öka kvalitet eller hantera en radikalt försvagad ekonomi.

 

Jag vill åskådliggöra det med två exempel, båda hämtade ur skolans värld.

Det första handlar om kvalitet. Fram till början av 1990-talet hade Sverige och Finland en närmast parallell utveckling av sina skolsystem, med ganska starkt förtroende och goda resultat. Men när Sverige införde målstyrning, kritiskt granskande forskning och uppföljning, stora reformer, mycket mätning och hög grad av differentiering, valde Finland att successivt bygga ut sina system, inrikta forskningen mot praktiska frågor, involvera lärarkåren och undersöka med stickprov. Även i Finland finns skolval och möjligheter att anmäla missförhållanden, men dessa fenomen får inte prägla bilden av skolan.

 

Det andra handlar om ekonomi och skillnaderna mellan Spanien och Portugal under eurokrisen. I båda länderna skars resurser och löner minskades. I Spanien, som likt Sverige under 80-talet hade en upparbetad skepsis mot offentlig sektor, gjordes det med begränsning av inflytande för lärarna, en idé om att de ändå inte jobbat tillräckligt mycket och väl kunde effektivisera om de bara följde politiska idéer.

 

I Portugal var den politiska idén en annan: Politiken vände sig till skolan med budskapet att vi måste skära ner, men vi vill göra det tillsammans. De var tydliga med att skillnaden mellan en påbörjad nedåtgående spiral och en tillfällig svacka ligger i att vi lyckas hålla blicken framåtvänd och framtidstron intakt.

 

Finland hör till världens starkaste skolnationer och Portugal hämtar sig relativt snabbt ur eurokrisen. I båda länderna är hälsan relativt god i offentlig sektor och personalen känner stöd och status.

 

Vi står nu inför en nästa kris i offentlig sektor, men den är svår att genomdriva utan hänsyn till personalen – nästa kris är nämligen en personalkris. Inom överskådlig framtid kommer kommuner och landsting sakna runt en halv miljon medarbetare, och staten ytterligare några.

 

Det finns tecken på att man förstått från politiskt håll att det är mot exempel som Finland och Portugal som man bör kika om man ska lyckas möta den krisen. Tillitsdelegationen är ett exempel, föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö är en annan (OSA – AFS: 2015:4). Och jag ser att flera ledare i kommuner, landsting och förvaltningar börjar tala om sin uppgift att göra jobben som de leder attraktiva och möjliga.

27 juni 2016

Erik Hallsenius, arbetsmiljöexpert OFR

 

 

Våra medlemsförbund

OFR består av tretton förbund som tillsammans representerar drygt 566 000 medlemmar inom offentlig sektor.