Kan man lära något av sjuktalen?

Med jämna mellanrum blommar diskussionen om offentlig sektors höga sjuktal upp. En rapport och en efterföljande debatt; är det kvinnorna? Och är det i så fall deras privatliv eller genetik? Är det nedskärningarna? Är det kontakten med människor? Debattens vågor gick till exempel höga när regeringen för ett år sedan presenterade sin arbetsmiljöstrategi och pekade ut ”kontaktyrken” som riskbranscher.

Senast triggades debatten av att Försäkringskassan publicerade siffror och ett pressmeddelande där sjukstatistiken bryts ner per bransch, kön och sektor. Jag tänker ta statistiken som utgångspunkt för att statistiken bygger på två olika mått; dels antal sjukskrivningsdagar per sysselsatt (som är det som regeringen använde för att sätta mål) och dels antal startade sjukfall per 1 000 sysselsatta, över 14 dagar.

 

Om man börjar titta på siffrorna fördelade per sektor kan man lätt konstatera att de är bestickande för den som är arbetsmiljöansvarig inom kommun- eller landstingssektorn. Tabellen visar att regeringens mål om nio sjukdagar skulle varit uppnått om alla jobbade i privat sektor, eller om alla vore män. Omräknat till procent så kan man konstatera att kommunalt anställda har 43 procent fler sjukdagar än genomsnittet i riket, medan privat anställda har 14 procent färre.

 

  Nya sjukfall över 14 dagar Sjukdagar per anställd
  Alla Kvinnor Män Alla Kvinnor Män
Antal Alla 98,5 129,8 68,8 10,0 13,3 6,8
Kommun 143,3 163,5 80,1 14,3 16,3 7,9
Landsting 134,4 151,7 71,3 12,7 14,4 6,4
Stat 101,2 134,6 71,3 10,1 13,8 6,9
Privat 83 107,6 67,2 8,5 11,4 6,7
Avvikelse från genomsnitt Kommun 45 % 26 % 16 % 43 % 23 % 16 %
Landsting 36 % 17 % 4 % 27 % 8 % -6 %
Stat 3 % 4 % 4 % 1 % 4 % 1 %
Privat -16 % -17 % -2 % -15 % -14 % -2 %

 

Det är frestande att förklara skillnaderna mellan sektorerna med skillnader mellan könen. De stora skillnaderna mellan mäns och kvinnors sjuktal ligger i kvinnodominerade och mansdominerade arbetsmiljöer. Även om man jämför kvinnor med kvinnor, eller män med män, är skillnaderna stora, vilket återspeglar att män i offentlig sektor i stor utsträckning jobbar i kvinnodominerade arbetsmiljöer.

 

Efter Försäkringskassans rapport var Svenskt Näringsliv inte sena att utropa att ”det visar vilket framgångsrikt arbete som företagen bedriver”. LOs välfärdsutredare Kjell Rautio relativiserar på ett förtjänstfullt sätt Svenskt Näringslivs hurrarop, och visar bland annat att det finns anledning att fästa uppmärksamheten på skillnaden i anställningsformer och trygghet, där sjuka i delar av privat sektor oftare riskerar att selekteras bort och dyka upp i arbetslöshetsstatistiken i stället. Andra faktorer som ålder och bransch spelar också in.

 

Just frågan om bransch är intressant att fördjupa sig i. Svenskt Näringsliv har i sina jämförelser tittat in i enskilda branscher och sett skillnader som talar till nackdel för de offentligt drivna verksamheterna – och det stämmer! Det finns fjorton branscher med anställda inom olika sektorer. Tittar man på de mer jämförbara branscherna skiljer sig siffrorna ibland betänkligt åt. Framförallt inom skolsektorn (förskola, grundskola, gymnasieskola) och viss sjukvård (sluten sjukvård, annan sjukvård) och omsorg (vård och omsorg i särskilda boendeformer för äldre och funktionshindrade personer) är skillnaderna stora. Det skiljer 3-4 dagar per person och år. Detta ska dock inte bara förklaras med arbetsmiljö – privat sektor tenderar att etablera sig där utmaningarna är lite mindre. Å andra sidan – vet man att vissa miljöer är riskmiljöer så ska arbetsmiljöarbetet kompensera för det.

 

Det är dock när man jämför branscherna med varandra som det verkligt intressanta kommer fram. Om man listar branscherna efter sjuktalen för män i privat sektor från sjukast till friskast, så toppas listan av branscher som är eller har varit större i offentlig sektor, som regleras av offentlig styrning och/eller har en stor del av sin finansiering genom offentlig upphandling. Det är de traditionella välfärdsyrkena, men också transportbranschen som nu bedrivs i offentlig regi i så liten utsträckning att den inte återfinns i sjukstatistiken över offentlig sektor. Männen i dessa branscher är sjukare än den genomsnittliga kvinnan i privat sektor och har uppemot 40 procent högre sjuktal än genomsnittsmannen.

 

Det finns alltså all anledning att tala om sjuka branscher. Men man ska akta sig för att dra slutsatsen att det ligger i branschens natur. Går man tillbaka 20-25 år ser man att till exempel vård och förskola, som idag är riskbranscher, var de man lyfte när man ville visa på friska miljöer.

 

Då, när offentlig sektors branscher var friskbranscher, fanns de stora riskerna i bygg- och industrisektorn. Sedan dess har det gjorts ett träget arbete med de risker som finns i de branscherna. Det har varit traditionellt arbetsmiljöarbete, men också teknikutveckling, åtaganden från branschorganisationer med mera.

 

Det pågår en del liknande arbete i våra nuvarande riskbranscher. Genom föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö förs sektorns stora hälsorisker tydligare in i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Parterna, däribland OFRs medlemsförbund,  bidrar till att implementera föreskriften genom insatser inom Suntarbetsliv och Partsrådet. Utöver arbetet med föreskriften gör också parterna åtaganden kring olika delar genom sina avsiktsförklaringar gällande kommun/landsting och stat och regeringen ger sig på ett område som omvittnat bidragit till ohälsa genom sin tillitsreform.

 

Men frågan kvarstår om åtgärderna svarar upp mot de risker som finns i branschen. Kommer de få positivt genomslag på orsakerna till den stress som genererar den största delen av ohälsan? Jag har i ett tidigare blogginlägg gett en beskrivning av några av de drivkrafter som lett hit. I ett kommande inlägg ska jag försöka ge en överblick över vad som kännetecknar de miljöer där sjuktalen är höga.  En liten hint nu; det har delvis med oönskade effekter av målstyrning att göra.

 

Sjuktalen är intressanta för att få en bild över arbetsmarknaden. Genom att se var ohälsa är vanligt kan vi fördjupa analyser och rikta insatser. Utöver det som jag gör här kan man jämföra arbetsgivare och dra slutsatser som Vision gör i en intressant rapport.  Sjuktalen är dock bara intressanta som indikatorer för arbetsmiljö och hälsa om premisserna hålls konstanta. Om man gör sjuktal till mål, så som regeringen gör i sitt åtgärdsprogram så kan strävan efter snabb måluppfyllelse få oönskade konsekvenser. Detta återkommer jag till i senare inlägg. En liten hint nu; detta har också med oönskade effekter av målstyrning att göra.

/Erik Hallsenius

2017-02-06

 

OM BLOGGEN

Våra bloggare

Cecilia Curtelius Larsson

Pensions- & försäkringsexpert

Eva Fagerberg

Kanslichef / 1a ombudsman

Lars Fresker

Ordförande

Erik Hallsenius

Arbetsmiljöexpert

Karin Lundmark

Kommunikationsansvarig

Anna Nitzelius

Bitr. kanslichef / förbundsjurist

Svante Uhlin

Pensions- & försäkringsexpert